Vissa repetitionsarbeten är mer lustfyllda än andra – man blir lite småkär i sina skådespelare, går och gnolar musiken ur föreställningen och ligger och tänker ut lösningar halva nätterna. Man vill liksom inte sluta när dagen är slut.

Tänker att det handlar om texten – det måste vara en fråga eller idé som ligger och skaver tills man fått pröva den på scen, en idé som kräver att få möta en publik så att man kan se vad som händer med den då. Men så handlar det också om att få med sig en ensemble, eller hel teater faktiskt, till att gå igång på idén. När de inte gör det, så dör det innan mötet med publiken, det svänger inte så kraftigt som man tänkt och publiken märker sedan att det inte är viktigt.

Passionshistorier funkar inte lika bra när man är ensam om dem. Nu vill jag bara jobba med texter som inte vill sluta skava och med människor som själva vill. Annars kan det kvitta.

anna.sjovall@gmail.com